Public Service - the end

Nu är det slut med projektet. Helt galet. Imorgon blire fest. Jag vill bli redlös och vakna i din säng. Det vore trevligt. Ångestladdat, men trevligt.

Låt mig kasta mig över dig, snälla?

Jag vill det. Alltså helt och hållet bara slänga mig i dina armar och fångas och bli kysst och kyssas och gud vet vad. Men dina ögon bara flyr och det borde jag med, men jag kan inte sluta drömma om dig. Men jag borde, för det är fel att vara otrogen. Mest fel i hela världen efter krig och våldtäkt och misshandel och sånt. Jag borde inte få fjärilar i magen när du råkar röra vid mig och jag borde inte bli ledsen när du inte ser på mig. Jag blir tokig. Vad i hela friden gör man i ett sånt här läge? Man gör slut eller slutar upp. Men jag kan inte göra slut, för vi ska till Alperna i MARS!!! Typ om jättelänge, och vår ettårsdag kommer att inträffa om mindre än en månad! Men jag kan inte bara sluta. För jag har börjat inse att jag faktiskt är helt förälskad i dig. Det här är vad jag tänker, om och om igen. Det är helt sjukt, här har vi våra livs konserter (eller i alla fall gymnasiets viktigaste) och jag kan inte slappna av, njuta eller bli glad. Det är ju helt sjukt. Äckligt äcklit äckligt. Jag borde säga det till dig eller hur?

Blä. Om Tove läser detta vet jag inte vad jag gör. Jag vill ha hjälp, men hon kommer hata mig. Jag hatar mig så jag beskyller henne inte. Och hur kan man hjälpa någon i en sån här situation? Det går ju inte alls. Blä. (Och var inte rädd Tove, det är inte dig det gäller, jag tycker om dig men bara kompisaktigt... Annars hade detta varit riktigt jobbigt..)

När inget går som det ska fast det faktiskt borde det

Idag är ännu en dag med projektet. Ännu en dag på scen och stressiga klädombyten bakom scenen. Ännu en natt har passerat. En natt med dålig sömn. Imorse upptäckte jag att min vilopuls låg på ca 80. Inte så jättebra med tanke på att den brukar, eller borde, ligga kring 60. Idag ska jag dessutom sjunga på Kino, min eviga ångest. Men det kommer lösa sig. Bara jag lyssnar till Emelies synt. Bara den hörs ordentligt i medhörningen.

Jag vill ut, göra någonting. Något annorlunda, något speciellt. Det vore hur kul som helst. Turnera. Men då måsta man vara mer handlingskraftig än jag, och gå lite mindre i skolan. Men snart är gymnasiet slut. Jag längtar med en sorts skräck.

Ikväll kommer många viktiga och tittar på projektet, det känns jobbigt men kul. Jag vet nog vad det är som gör det extra jobbigt. Men sådana dagar ska väl också få finnas.

Tillbaka till att skolan snart är slut. Hur tusan ska man få jobb? Det finns ju nästan ingen chans alls när man liksom nästan aldrig varit i arbetsmarknaden förut. Jag dör! Jag vill bara göra någonting annat än att plugga ett tag. Men det tycker ingen annan. Blä på systemet.

Scen

Bakom scenen är mörkret tätare. Liksom nästan helt svart. Och allt jag kan tänka på när jag ser dig är att jag har kyssäkta läppstift och att du borde se om det verkligen fungerar.

Dom här tankarna gör mig smått galen. Och ingenstans kan jag liksom skriva dom, för överallt kan någon läsa dom, någon som inte borde.

Jag borde säga hur mycket jag tycker om dig, men samtidigt går det inte eftersom jag tycker för mycket om någon annan.

Det här är nästan allt jag kan tänka på och det gör mig galen! Jag hatar olycklig kärlek! Kan man inte bara för en gångs skull vara lite som "alla andra" och ha kvar sina känslor på samma ställe mer än en minut åt gången?! Jag blir tokig...

Och h ur i hela friden lyckades jag med att få bakgrundsfärg förut?