Scen

Bakom scenen är mörkret tätare. Liksom nästan helt svart. Och allt jag kan tänka på när jag ser dig är att jag har kyssäkta läppstift och att du borde se om det verkligen fungerar.

Dom här tankarna gör mig smått galen. Och ingenstans kan jag liksom skriva dom, för överallt kan någon läsa dom, någon som inte borde.

Jag borde säga hur mycket jag tycker om dig, men samtidigt går det inte eftersom jag tycker för mycket om någon annan.

Det här är nästan allt jag kan tänka på och det gör mig galen! Jag hatar olycklig kärlek! Kan man inte bara för en gångs skull vara lite som "alla andra" och ha kvar sina känslor på samma ställe mer än en minut åt gången?! Jag blir tokig...

Och h ur i hela friden lyckades jag med att få bakgrundsfärg förut?