RÖD PENNA

Jo men så här är det. Jag är trött. Trött som i fysiskt trött men också psykiskt utmattad. Jag orkar helt enkelt inte. Jag har inget mål, har ingen aning om vad jag vill göra i framtiden alls. Det enda jag vet att jag vill är att jag vill ha körkort (men jag är för trött för att orka vara engagerad när jag övningskör) och att jag vill sjunga i ett band. Det är det jag vill. Inget av det involverar mina studier. Jag vill inte gå i skolan. Jag orkar inte. De enda jag vill träffa är Tove och Josse. Och ibland Helena. Men annars bryr jag mig inte. Jag orkar som inte plugga och jag orkar inte engagera mig. Jag har inte ringt till Maria sen årskiftet typ och jag orkar inte ens bry mig. Jag orkar bara inte! Det är hemskt. Jag vill ha tillbaka min ambition och livsgnista! Men det går inte! Jag har inget att kämpa för och inget att jobba mot. Jag vet itne vad jag vill arbeta med, vad jag vill plugga till eller något som helst! Jag vet inte ens inom vilket område. Det värsta är att jag inte tycker det är lika kul med musikämnena längre, jag har knappt övat på pianoläxan och fasar för att dom bara ska välja ut dåliga progglåtar till ensembeln. De enda roliga ämnena i skolan nu är egentligen kulturhistorian och sången. Svenskan har blivit en ångestladdad sektion eftersom Jonas är så hård och drar ner min lusta för det svenska språket något ofantligt, och nu har vi honom även i engelska... weehoo...

Jo.. Klaga är jag ju som bra på.

Avelshingst sökes till kvinna med tur

Ja du, jag vet inte men jag kan inte tro det går inte, men jag vill. Det kasnke går, det borde gå.

1 dag som 18

Okej. Nu har jag en blogg.

Imorse tyckte jag jättemånga saker som jag ville dela med mig av. Det gör jag inte för tillfället. Förutom att jag vantrivs här och måste faktiskt ta mig härifrån, att jag ska överleva ungefär ett och ett halvt år till är svårt att förstå. Det kommer som inte att gå alls! Jag fattar bara inte. Jag blir så irriterad på exakt allt som existerar. Och alla. Jag vill som bara gå därifrån. Gå hem. Fast inte hit. Jag kan inte öva på min sångläxa för pappa tycker det är irriterande. Jag kan inte ta orken att göra något annat för det finns absolut ingen motivation till något i detta liv what so ever.
Jag vill vara rebellisk. Men det verkar ju inte alls gå i den här ruttna världen. Jag orkar inte alls! Upp på morognen ta bussen och gå i den meningslösa skolan och göra kurser jag inte har någon motivation till att slutföra. Jag menar, hur meningslöst är inte det? Dessutom avskyr jag halva klassen och vill bara försvinna. Men det var kul på Improvisationen idag. Jag tror bara jag funkar i små grupper. Jag behöver prata av mig. Någonstans där det är okej att jag bara spyr ut allt, exakt allt. Över nån som inte bryr sig och inte dömmer, och det funkar liksom inte att gå till en psykolog för då måste det vara något problem. Något konkret. Och jag orkar inte det heller, jag börjar bara ljuga då dessutom.
Det snöar. Kan du inse att det snöar den 6 april? Helt stört! Det är den himla växthuseffekten I tell you!Stört.
På lördag ska jag ha maskerad, det ser jag fram emot. Och att det ska bli sommar. Och att klä mig sexigt. Det är tervligt. Jag söker uppmärksamhet. Jag behöver helt enkelt känna mig bekräftad för jag är så osäker i allt. Det har jag kommit fram till.

Oh well. Imorgon ska jag fråga Tove om hur man länkar till saker. Oh never mind, jag hittade det. Kyss på er äckel där ute. (Och då menar jag bara dom som inte är läskiga)