Låt mig kasta mig över dig, snälla?

Jag vill det. Alltså helt och hållet bara slänga mig i dina armar och fångas och bli kysst och kyssas och gud vet vad. Men dina ögon bara flyr och det borde jag med, men jag kan inte sluta drömma om dig. Men jag borde, för det är fel att vara otrogen. Mest fel i hela världen efter krig och våldtäkt och misshandel och sånt. Jag borde inte få fjärilar i magen när du råkar röra vid mig och jag borde inte bli ledsen när du inte ser på mig. Jag blir tokig. Vad i hela friden gör man i ett sånt här läge? Man gör slut eller slutar upp. Men jag kan inte göra slut, för vi ska till Alperna i MARS!!! Typ om jättelänge, och vår ettårsdag kommer att inträffa om mindre än en månad! Men jag kan inte bara sluta. För jag har börjat inse att jag faktiskt är helt förälskad i dig. Det här är vad jag tänker, om och om igen. Det är helt sjukt, här har vi våra livs konserter (eller i alla fall gymnasiets viktigaste) och jag kan inte slappna av, njuta eller bli glad. Det är ju helt sjukt. Äckligt äcklit äckligt. Jag borde säga det till dig eller hur?

Blä. Om Tove läser detta vet jag inte vad jag gör. Jag vill ha hjälp, men hon kommer hata mig. Jag hatar mig så jag beskyller henne inte. Och hur kan man hjälpa någon i en sån här situation? Det går ju inte alls. Blä. (Och var inte rädd Tove, det är inte dig det gäller, jag tycker om dig men bara kompisaktigt... Annars hade detta varit riktigt jobbigt..)